Paul McCartney -- Red Rose Speedway (1973) recension

Det behöver inte nödvändigtvis betyda att en skiva som är kul, välmenande och excentrisk är en skiva som är bra. Det roliga med McCartney som soloartist och ””””Wings”””” som ursäkt är att han och ”””de””” lyckades med bedriften att under sjuttitalet göra något som viet ville ha (se på försäljningssiffrorna) och krävde av McCartney som en före detta  Beatles-medlem (lyssna på Plastic Ono Band och inse att en låt som ”Every Night” hade varit ganska välbehövlig).

   Red Rose Speedway sålde väl och skivan har det som inte finns på varken Lennons skivor (sötman) eller Harrisons skivor (det kärnfulla). Då (1973) missförstods den, i dag (2012) är den ofta orättvist förbisedd på grund av receptionen den fick då. Beklagandet över ”My Love” (singeln från skivan) var måhända berättigat 1973 utifrån ett Nixonskt perspektiv (vad vet jag), men låten är utan tvivel något som vare sig Lennon eller Harrison skulle våga sig på att utföra eller skulle kunna skriva och jag uppskattar den mycket av denna anledning. Lennon återgav möjligtvis verkligheten om ”du & jag”, ”vi”, ”dem”, det som är nu och det som är kommande med låtarna på debutskivan medan Harrison återgav evigheten med ”All Things Must Pass”. Men var finns drömmen om ”du & jag” och det nostalgiska? Det behövs också; ett vi finns inte bara nu och sen, utan ett vi är beroende av dået likväl. Perfektet finner McCartney med ”My Love” till skillnad från sina före detta vänner och det är det som gör låten så förlösande om man är insatt i Beatlarnas solodiskografier.

   Red Rose Speedway är i sig ett medvetet distanserande från de andra Beatlarna och i kontrast mot Plastic Ono Band skulle detta, tack vare sin oemotståndliga sötma, kunna vara den mest välbehövliga skivan en Beatle gjorde efter tiden med The Beatles. Ibland blir låtarna kanske aningen svulstiga och banala. Till exempel ”Little Lamb Dragonfly” – en billig kopia av något vi redan har hört – är överbelamrad med körer, lökigt förtröstande klyschor och en obönhörligt seg borttoning som skulle ha klippts bort och gjort låten minuten kortare.

   Detsamma gäller ”Get on the Right Thing” och det avslutande medleyt. Men vad dessa snedsteg har – likt skivan i stort – är de där små charmiga nyanserna vilket gör att skivan får en jordnärhet den annars hade saknat. Medleyt håller på att svälla över med ”Lazy Dynamite” men räddas av futiliteten ”Hands of Love” medan skivan återhämtar sig med ”Single Pigeon” efter ”Little Lamb Dragonfly”. Bäst av allt med skivan är ”Only One More Kiss”. Ännu en obskyritet i grund och botten, överöst med klyschiga verser och dåliga rim. Det hade kunnat gå hur fel som helst, men återigen bevisar Paul här att han är mästaren på att göra utmärkta bagateller då han sjunger den så hjärteskärande. Ungefär som på resten av Red Rose Speedway överlag.

VG-

(Utmärktheter: ”My Love”, ”Only One More Kiss”)