Redan vid låt ett (vilken jag inte minns titeln på – ”Mumbo”, kanske) är det lätt hänt att man vill avfärda Wild Life. Vid låt två tror man att man borde ha avfärdat Wild Life redan vi låt ett. Och vid låt tre tror man att man borde ha vetat bättre än att inte stänga av Wild Life så tidigt som vid låt ett. Med ”Some People Never Know” bekräftas dock att man att man aldrig ska avfärda en skiva efter bara två tre – kanske till och med fyra – låtar. Vi ska aldrig lita på vårt eget omdöme därför att det alltid kommer att finnas dem som faktiskt vet bättre. Och detta ”dem” är inte musikkritkerna bevisligen. Däri, i just Wild Life, ligger det stora bekymret med att vara musikkritiker, och jag är därför tacksam över att inte vara en sådan. Som musikkritiker idag (ca 2012 e.k.) hade jag inte haft tiden/lyxen att tillägna mig mer än omkring de första femton minuterna av en skiva (Wild Life, exempelvis) innan jag måste bedöma den. 1971 hade jag antagligen haft något mer tid. Jag hade haft lyxen att besiktiga skivorna noggrannare från 1971 1971. Det har jag inte med dem 2012 2012; marknaden har blivit ett monster och inflationer finns överallt (ja, i dubbel bemärkelse). Om Wild Life hade utgetts i år hade jag inte ägnat mig mer än de där första femton minuterna av denna skiva (och kanske upptakterna till de sista fyra låtarna) innan jag hade underkänt den.
Jag kanske hade underkänt den 1971 också i och för sig. 1971 var nämligen ett bra musikår då man började få kläm på det där med hur man ska skriva en bra låt (”Brown Sugar”, ”Maggie May”) och sedan väva in den i en ypperlig kontext samtidigt (Sticky Fingers, Every Picture Tells a Story). Detta gjorde att många skivor från 1971 är bärande än idag. Imagine och There’s a Riot Going On har både låtarna och sammanhanget och därför vill vi lyssna på dem fortfarande.
Wild Life har mestadels inga låtar (eller rättare sagt: energiska anslag som får oss att vilja lyssna vidare) eller något intresseväckande som bryggar fragmenten tillsammans. Varför skivan fungerar ändå är ett mysterium. Första halvan är trots allt påfrestande (inklusive den överlånga titellåten) och andra halvan är till största delen ett sömnpiller (exklusive några små detaljer: introt till ”Tomorrow”, insticket i ”I am Your Singer” och Pauls nasala sång på ”Dear Friend”). Det beror heller inte på att detta är en skiva utan – enligt mig – dess like. Inte heller är det Paul och Lindas stämsång som lyfter upp kadavret.
Det är faktiskt riktigt svårt att peka ut exakt det som gör att man tycker om Wild Life. Några små finurliga detaljer här (se föregående parentes) och några där. Det enda jag är säker på är att jag finner mig i det och att ”Some People Never Know” hör till upphovsmannens förnämligaste kompositioner (inte minst tack vare leken med kompressorn i sista sticket). Men som låttiteln förtröstansfullt intalar en: några kommer aldrig få veta, men så behöver man kanske inte alltid veta var skönheten ligger i.
Jag kanske hade underkänt den 1971 också i och för sig. 1971 var nämligen ett bra musikår då man började få kläm på det där med hur man ska skriva en bra låt (”Brown Sugar”, ”Maggie May”) och sedan väva in den i en ypperlig kontext samtidigt (Sticky Fingers, Every Picture Tells a Story). Detta gjorde att många skivor från 1971 är bärande än idag. Imagine och There’s a Riot Going On har både låtarna och sammanhanget och därför vill vi lyssna på dem fortfarande.
Wild Life har mestadels inga låtar (eller rättare sagt: energiska anslag som får oss att vilja lyssna vidare) eller något intresseväckande som bryggar fragmenten tillsammans. Varför skivan fungerar ändå är ett mysterium. Första halvan är trots allt påfrestande (inklusive den överlånga titellåten) och andra halvan är till största delen ett sömnpiller (exklusive några små detaljer: introt till ”Tomorrow”, insticket i ”I am Your Singer” och Pauls nasala sång på ”Dear Friend”). Det beror heller inte på att detta är en skiva utan – enligt mig – dess like. Inte heller är det Paul och Lindas stämsång som lyfter upp kadavret.
Det är faktiskt riktigt svårt att peka ut exakt det som gör att man tycker om Wild Life. Några små finurliga detaljer här (se föregående parentes) och några där. Det enda jag är säker på är att jag finner mig i det och att ”Some People Never Know” hör till upphovsmannens förnämligaste kompositioner (inte minst tack vare leken med kompressorn i sista sticket). Men som låttiteln förtröstansfullt intalar en: några kommer aldrig få veta, men så behöver man kanske inte alltid veta var skönheten ligger i.
G+
(Utmärktheter: ”Some people Never Know”)
No comments:
Post a Comment