Wings at the Speed of
Sound är ultrarapidisk. Vad det är för relevant uttalande kan man fråga
sig.
Vad man har lärt
sig av Paul McCartneys skivor från sjuttitalet är att man alltid kan förvänta
sig åtminstone två tre bra eller bättre låtar på varje skiva. Dessa är omgivna
av allt som oftast halvfärdiga, halvdåliga eller sämre låtar. Wings at the Speed of Sound är inget
undantag. Här får vi även mer än det dubbla antalet lökiga romantiska komedier
(till exempel ”Bluebird” och ”Listen to What the Man Said”) som finns på de
övriga skivorna: två stycken. Den ena av dem är skivans bästa låt (”Silly Love
Songs”), på den andra tar han det hela för långt (”Warm and Beautiful”). ”She’s
My Baby” –- den tredje – är en av Wings mest förbisedda låtar men pågår lite
för länge vilket är ett återkommande problem på skivan.
Man kan även förvänta sig att Paul McCartney ger lyssnaren det hån vill ha: några ballader, några snabbare rocklåtar, några tyngre rocklåtar och några utfyllnader för att framhäva de låtar som inte är utfyllnader. Denna skiva förlitar sig för mycket på de senare och exkluderar helt och hållet den andra kategorin. Jag har inte räknat BPM:en för ”Beware My Love” eller ”Silly Love Songs”, men någonting säger mig att de inte är snabbare än hälften av låtarna på de andra sex skivorna – och dessa två låtarna är de snabbaste låtarna på skivan! Vad är det för skivtitel då?
Kanske är det titeln som är det bästa med skivan, eller rättare sagt, sarkasmen. Här finns det inte mycket vi som lyssnare vill ha eller behöver. Det vi behöver är bekräftandet om att Paul, även han, kan vara underfundig. Fast ”The Note You Never Wrote”, ”Cook of the House”, ”Wino Junko”? Alltför många låtar är utdragna och jämkiga. Dessutom är skivan lite väl demokratisk då så gott som alla i gruppen får sjunga och tillföra egna låtar till den. På så vis får vi höra ett flertal oinspirerade sånginsatser och några exceptionellt tråkiga låtar. Det är sånt som händer. Men om du fortfarande vill höra ”Let ’em In” och ”Silly Love Songs” bör du införskaffa Wings Greatest i stället.
Man kan även förvänta sig att Paul McCartney ger lyssnaren det hån vill ha: några ballader, några snabbare rocklåtar, några tyngre rocklåtar och några utfyllnader för att framhäva de låtar som inte är utfyllnader. Denna skiva förlitar sig för mycket på de senare och exkluderar helt och hållet den andra kategorin. Jag har inte räknat BPM:en för ”Beware My Love” eller ”Silly Love Songs”, men någonting säger mig att de inte är snabbare än hälften av låtarna på de andra sex skivorna – och dessa två låtarna är de snabbaste låtarna på skivan! Vad är det för skivtitel då?
Kanske är det titeln som är det bästa med skivan, eller rättare sagt, sarkasmen. Här finns det inte mycket vi som lyssnare vill ha eller behöver. Det vi behöver är bekräftandet om att Paul, även han, kan vara underfundig. Fast ”The Note You Never Wrote”, ”Cook of the House”, ”Wino Junko”? Alltför många låtar är utdragna och jämkiga. Dessutom är skivan lite väl demokratisk då så gott som alla i gruppen får sjunga och tillföra egna låtar till den. På så vis får vi höra ett flertal oinspirerade sånginsatser och några exceptionellt tråkiga låtar. Det är sånt som händer. Men om du fortfarande vill höra ”Let ’em In” och ”Silly Love Songs” bör du införskaffa Wings Greatest i stället.
G
(Utmärktheter: ”Let ’em In”, ”Silly Love Songs”)
(Utmärktheter: ”Let ’em In”, ”Silly Love Songs”)
No comments:
Post a Comment