Paul McCartney -- Venus and Mars (1975) recension

Band on the Run var ett resultat av för höga ambitioner. Band on the Run var en cirkelkomposition vars uppgift var att bevisa att Paul fortfarande kunde göra Sgt. Pepper – eller åtminstone miniatyrer av originalet. Med Venus and Mars tycks ambitionen vara något helt annat. Där ambitionen på den föregående var ”mästerverket” som kunde ställas mot de andra är ambitionen mer framåtandad här. Här är det bandet som ställs i rampljuset och inte låtarna. Och vilket band det var!
   Som musiker är ingen av dem anmärkningsvärda, det framgår tydligt också att Wings inte var en demokrati som många andra storheter från sjuttitalet. Men trots att Wings i stort sett är Pauls pseudonym får man inte glömma bort att medlemmarna ändå väl lyckades framstå som något mer än bara Pauls knähundar – framför allt på Venus and Mars. Det är därför denna skiva är starkare än sin föregångare. Här hör man att det är ett band och inte en enmansorkester som lägger pålägg på pålägg; låtarna är inte för väl utförda vilket gör att det är en större närhet till musiken här.

   Nackdelen med ett ensemble-/stämningsalbum, till skillnad från ett låtalbum, är att det kan vara svårt att åtskilja låtarna från varandra i början. Faktum är att man vid en första genomlyssning bara kan urskilja ledmotivet, ”You Gave Me the Answer” och ”Listen to What the Man Said” från de andra nio andra låtarna. Fördelen är att de två förstnämnda utgör en inkörsport till resten av skivan och att man (mot- eller inte)villigt lyssnar på de kringliggande spåren. Man inser slutligen att ”Love in Song” är orättvist förbisedd, att ”Magnetium and Titanium Man” inte är det stora irritationsobjekt den utgör sig för att vara först, och att ”Letting Go” hör till gruppens bästa låtar.

   Apropå irritationsobjekt: skivan kryllar till första höres av dem. Det första, och det enda som håller sig kvar, är skivans innehållsförteckning. Redan här framgår det att Paul inte kan sluta göra skivor där det finns en repris av en gången låt. Först ”Ram On”, sedan ”Picasso’s Last Words”, och nu ”Venus and mars (Reprise)”. Oron över att även Venus and mars  kommer att lida av överambitioner förverkligas lyckligtvis inte. Ändock är reprisen av öppningslåten överflödig.

   Det andra irritationsobjektet är att skivan öppnar med ett medley som minner lite för mycket om ”Band on the Run”. Detta medley överträffar konstigt nog sitt ursprung, antagligen därför att lejonparten av det spelades in på direkten utan de extra tagningar som krävdes av Paul, Linda och Denny på ”Band on the Run” för att kunna ha trummor, bas, gitarrer och klaviatur på samma låt. Vidare är ”Rock Show” ett enda långt klimax med två instickande delar medan ”Band on the Runs” klimax pågår i tre minuter utan instickare vilket gör det hela monotont.
   Det tredje är som sagt att Venus and mars inte är en samling låtar på samma sätt som Pauls fyra tidigare skivor. Detta får sina effekter inte minst i mitten av skivan där ”Spirits of an Ancient Egypt” och ”Medicne Jar” är lite väl likartade för att ligga intill varandra. Här känns skivan aningen stillastående. Men den får nya krafter med ”Listen to What the Man Said”, än i dag en låt som inte verkar ha någon slags motsvarighet. Ungefär som på ”She Loves You” skapar bas och rytmsektionen en rullande rytm utan dess like här. En fjäderlätt poplåt  som trots de idiotiska körinsatserna är omöjlig att inte ryckas med. Tillsammans med ”Call Me Back Again” och den sentimentala ”Lonely Old People” avslutar ”Listen to What the Man Said” en, inte lysande men, beundransvärd skiva på ett värdigt sätt.

VG

(Utmärktheter: ”Rock Show”, ”Letting Go”, ”Listen to What the Man Said”)