Paul McCartney -- Band on the Run (1973) recension

Band on the Run ger skenet av sig av att vara bättre än vad den egentligen är. Många tycker om ledmotivet tack vare den minnesvärda, lättmedsjungna refrängen och att de tre delarna som utgör låten är så väl sammanfogade. Jag är en av dem så jag ska inte klaga. Jag är även djupt imponerad av ”Jet”. Är till och med en av dem som stör sig på dem som påstår att ”Jet” på Band on the Run låter tam i jämförelse med den häftiga tappningen av låten McCartney har kört på sina konserter sedan 1975. Är det inte uppenbart att adrenalinet som forsar genom en konsertbesökare påverkar? Och är det inte lika uppenbart att en studioinspelning sällan kan omfatta samma glöd som en konsertinspelning där publiken i sig är ett instrument?
   Med studioversionen av ”Jet” gör Paul det bästa av situationen. Han försöker inte återskapa konsertupplevelsen utan använder studion som ett instrument. Det totala frånvarandet av ekon och det ihärdiga bruset från mikrofonerna gör att ”Jet” skiljer sig mer från det organiska än någon annan McCartneykomposition efter The Beatles. Detta ger paradoxalt nog en obeskrivlig tyngd till det hela och en större produktionsuppvisning har McCartney aldrig visat igen.

   Efter denna starka låtduo segnar Band on the Run något. Först med den överpolerade ”Bluebird”, sedan med den utdragna ”Mrs Vandlebit” som efter två minuter blir smått enformig. ”Let Me Roll it” är producerad i samma anda som ”Jet” men känns lite trevande. ”Mamunia” är finstämd men lider också av en för repetitiv struktur. ”No Words” är som en låt felfri, men som musik tämligen ointressant. Låtarna är bra, men inte så bra vilket gör att skivan tenderar att aldrig klimaxerar riktigt.
   Ett stort problem med Band on the Run är alltså att åtta av låtarna är hörvärda, men bara två av dem är fenomenala. I och med att dessa två låtar finns i början av skivan blir resten ganska intetsägande. Red Rose Speedway gick aldrig på samma tomgång som Band on the Run (fastän låtarna är bättre på den senare) därför att kvalitén på låtarna var så skiftande och att höjdpunkterna var väl utplacerade. Det gjorde genomlyssningen mycket mer fängslande. Dessutom så sken ingen ambition genom Red Rose Speedway. Band on the Run havererar på grund av Pauls ambitioner att göra något tematiskt stort. Inte bara en gång återvänder han till skivans första låtar. Två av skivans nio låtar länkas ihop med början av den. Först är det ”Picasso’s Last Words” som citerar ”Jet” och ”Mrs Vandlebit” på ett osmakligt sätt. Sedan är det ”1985” vars sluttamp är hämtad direkt från titellåten. Slutet på ”1985” hade kunnat fungera om det inte vore för ”Picasso’s Last Words” som gör att Band on the Run verkar tro sig bli stor bara genom att härma ”Sgt. Pepper’s Lonely Heart’s Club Band (Reprise)”. Den svullnar bara upp, blir repetitiv och påfrestande. Håll ambitionerna gömda! Men, som sagt, jag ska inte klaga, ”Jet” är bra nog.

VG-

(Utmärktheter: ”Band on the Run”, ”Jet”)